Jag har aldrig bloggat för att hålla på att förfina saker och ting. Jag skriver ärligt hur jag känner och hur jag mår. Så nu kommer det ett inlägg med många känslor och åsikter. Jag skriver inte för att jag vill att ni ska tycka synd om mig. Jag skriver för att förklara att jag inte längre är som jag en gång var... 

Just nu mår jag inte bra. Jag är nere, inte på botten utan bara nere. Det är inte någon i min närhet som har gjort något fel. Det är jag som har ställt till så att jag mår som jag mår. Det är jag fullt medveten om. Jag lyssnade inte på kroppen när den sa nej och det får jag sota för idag. Jag älskar att jobba och hålla igång, men mitt huvud är så tungt att jag inte längre orkar med sånt. 

Idag har jag varit med Katja och Emelie, det är ungefär vad jag orkade med. Hade inte jag fått lunch där så hade jag förmodligen inte ätit något heller. För idag är en sån dag jag inte orkar göra något annat när jag kom hem än att ligga i sängen. När jag kom hem gick jag och la mig. Jag hade inte tänkt att gå upp något mer egentligen (förutom att kissa och borsta tänderna senare ikväll). Min kille kom hit och sa att han ville äta middag så jag tänkte väl att jag äter med han. Jag hade aldrig orkat stå och laga mat om det bara var till mig själv. Det är för att vissa dagar har jag verkligen ingen ork och de flesta dagar lagar jag mat också om jag ska äta själv. Idag kände jag mig fet också så jag kunde lika gärna skippa och äta. Det känns bra nu i alla fall att ha ätit normalt även fast jag inte mår så bra. 

Jag vet att sömn / mat & aktivitet är det viktigaste för att man ska må bra. Det gäller att hitta en bra balans. Jag har tappat all tro på mig själv sen det här hände och det blir bara värre och värre. 

Pappa kom in hit för en stund sen och fråga mig om några spanska papper till lägenheten vad det var. Jag stirrade bara upp i taket och förstod ingenting. Jag ville bara att han skulle gå. När jag mår såhär vill jag inte att någon ska se mig. 

Jag saknar hästar sjukt mycket men samtidigt vet jag att jag inte har orken för att ta hand om den, alltså hålla igång i tävlingskondition och gosa med den någon timme vare dag. Bara det att jag vet att jag skulle må bra av att börja igen men att jag inte har orken gör mig gråtfärdig. Ska jag acceptera att jag mår dåligt? Jag vill bara stryka ett streck över allt och börja om igen. Jag har svårt att förstå att nån ens vill prata med mig. Hur rolig är jag när jag mår såhär? När kommer jag att bli som förr? Tusen frågor men allt snurrar bara runt. 

Som jag målade igårnatt. Hade riktigt dåliga penslar tyvärr syns det. Hade världens sug på att börja måla igen och såhär blev det: