Jag är glad ofta och ler väldigt mycket. Det har jag alltid fått höra, så var det även när jag var liten.

Sen om någon är ledsen så ler jag inte, utan försöker istället muntra upp personen. För man kan ju inte stå och vara glad när en annan person är likgiltig, eller? 

Det här är inte lätt att förklara men jag ska försöka! 

Så är jag ofta glad och sen när jag träffar en person som inte är det i längden så slutar ju jag le och vara glad i personens närvaro. Träffar jag andra som är glada så är jag glad. Hänger ni med?

Jag tycker det är jätte svårt. För mig blir det såhär naturligt. Jag önskar att jag kunde hålla leendet uppe även om jag är med en likgiltig person, men tyvärr så kan jag inte det än. Kanske ska lära mig det?

Därför jag tar upp ämnet är för att jag har fått höra att jag är så kort, tyst och sur på slutet. Jag är inte så som person egentligen, utan jag har nog bara blivit smittad. Det går ju inte att vara glad i längden när man inte får några leenden tillbaka. Är jag helt ute och cyklar, eller har ni någon typ av förståelse? 

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

.

Efter att ha renoverat en vecka och ett kalas senare så är jag slut på energi. Så igår tog jag en riktig datenight med min man. Det blev två glas också. Lagomt är bäst! Nu sitter jag ute och njuter av vårsolen. ...

Köper aldrig tulpaner men det är fint. Tycker det är fint att ha hemma, men jag köper hellre krukväxter. Men fint att använda vaser ibland också tycker jag!! ...

Det ska såklart firas!! Så glad över att jag får vara tillsammans med honom. ...