Först parneviks, sen ung och bortskämd. Första gången jag vill se på tv. Normalt så gillar jag inte tv, men film brukar jag vilja se! :)

Vad ung jag såg ut! Men hade alldeles för kort hår då, men jag hade färgat sönder det innan. Så var tvungen att klippa mig riktigt kort för att det skulle bli OK igen.

Guldkedjan jag har på bilden är borta efter att jag flyttade hit till huset, även en ring jag hade är borta. Är säkert bara nerpackade nånstans. Men skulle vilja veta vart allt finns. För just nu har jag noll koll över mina grejer. Det skapar kaos! Vill ordna upp allt.. 

Jag är glad ofta och ler väldigt mycket. Det har jag alltid fått höra, så var det även när jag var liten.

Sen om någon är ledsen så ler jag inte, utan försöker istället muntra upp personen. För man kan ju inte stå och vara glad när en annan person är likgiltig, eller? 

Det här är inte lätt att förklara men jag ska försöka! 

Så är jag ofta glad och sen när jag träffar en person som inte är det i längden så slutar ju jag le och vara glad i personens närvaro. Träffar jag andra som är glada så är jag glad. Hänger ni med?

Jag tycker det är jätte svårt. För mig blir det såhär naturligt. Jag önskar att jag kunde hålla leendet uppe även om jag är med en likgiltig person, men tyvärr så kan jag inte det än. Kanske ska lära mig det?

Därför jag tar upp ämnet är för att jag har fått höra att jag är så kort, tyst och sur på slutet. Jag är inte så som person egentligen, utan jag har nog bara blivit smittad. Det går ju inte att vara glad i längden när man inte får några leenden tillbaka. Är jag helt ute och cyklar, eller har ni någon typ av förståelse?