I torsdags hände det igen. Det som inte fick hända igen och det som jag har varit mest rädd för. Det var inte lika allvarligt som förra gången, men det är fortfarande en krasch. Jag ser det här som ett misslyckande. Inget som jag lär mig något av, då jag redan har kraschat en gång tidigare och borde ha sett varningssignalerna...

Jag försöker blicka framåt, men det är svårt när jag måste vila mig i form och bara tänka på nuet.
Jag känner mig bara misslyckad, men jag vet att det kommer att släppa. Jag kommer att klara det här också, så mycket som jag har gått igenom så är det här ingenting egentligen. Men jag har aldrig tidigare kännt mig misslyckad rakt igenom, det är skillnaden. Förut har jag alltid vetat att jag är bäst eller borde bara förtjäna det bästa.

Det är så snett som det kan bli så fortsätter det hända saker i mitt liv hela tiden. Imorgon är en viktig dag. Borde inte alls ta så stora beslut när jag mår såhär. Men när man bara får en chans så måste man ta vara på den känner jag.. Jag kommer aldrig få den här chansen igen. Skriver här när det är klart. 

Blir flummigt det här, men jag sätter punkt här och vi får helt enkelt se när jag vill uppdatera här nästa gång.