Jag har bloggat lite på slutet men jag kommer inte blogga lika ofta längre. Jag har fullt upp med allt annat. Det ommer inte att bli bättre förrän kanske första juni. Just nu har jag inte ens tid att sova mer än 3-4 timmar flera nätter varje vecka och det känns kan jag lova. Det är bara en period, som snart är över. Så i juni tänkte jag starta upp här igen. 

Mycket har hänt i mitt liv sen jag skrev senast. Men jag börjar här: 

Det jag värderar högst i livet är att bli respekterad av människor jag respekter, resten bryr jag mig inte om. Tänker inte bara skriva så för att det låter bra, men jag bryr mig inte om andra oviktiga personer då det finns så mycket viktigare saker i livet. Det viktigaste är personerna i din närhet, inte hur dom ytliga i din bekantskapskrets uppfattar dig.

Jag tänker inte bli uppäten igen som jag har blivit. Du har tagit stora delar av min tro på mig själv och bara kastat allt iväg, tack för det. Kommer det tillbaka? Hur ska jag hitta tillbaka till mig själv? Vad hände och varför mig? Så går mina tankat just nu...

Här står jag nu, så svag att ingen borde ge sig på mig. Men fel hade jag. Lite mer skit skulle jag få ta. När ska det sluta tänkte jag? Tänker inte lyssna på andra att jag borde ta lite mer skit. Jag är färdig med det, jag säger varsågod till dom nu. Ge ut er själva och känn hur det känns innan ni uttalar er. Jag vet att ni kommer vilja dra er ur, men det går inte. Man är inte tillräckligt nere, man måste ner helt på botten för att orka ta sig ur, men det är inte alltid man orkar... Jag började tycka illa om mig själv för att orka innan man ens orkar göra något. Hade jag sett mig för tre år sedan hade jag aldrig kunnat ana att jag skulle hamna här idag. Man bryts ner succesivt och du märker inget förrän du ligger under ytan och inte får någon luft. Gång på gång. Varför slutar det inte?

Svårigheten är att aldrig falla tillbaka